Det här är ett viktigt ämne att ta upp, för jag vet att jag inte är ensam om det här.
Kanske tar jag och visar upp min offerkofta nu, kanske är det privat.. Jag ska alltså inte skriva om mammarollen, utan om den ekonomiska biten när man står där och ska ansöka om föräldrapenning.
Hur många har inte varit irriterade på alla dessa regler som man inte känt till, stått i långa telefonköer, skickat in papper efter papper till försäkringskassan..? Men så kommer vi till en ytterligare tråkig sak. Misstagen. Vem står för dem? Vem tar ansvaret? Vart ligger ansvaret?
Det finns en stor anledning till min offerkofta. Kanske jag knytit den väldigt hårt om mig ibland. Som när jag klandrar och ifrågasätter mig själv som förälder för att inte kunna vara delaktig i att betala månadens utgifter, att dra in på sak, efter sak, att behöva vänta till löning med att hämta ut receptbelagda krämer till vår son som lider av atopiska eksem. Att önska att vi kunde köpa den där pyjamasen i silke till honom, som ska vara så bra för klådan. Att kunna köpa alla dem där giftfria bebisprylarna som är en slant dyrare. Att känna att jag kan ta bilen med gott samvete och hälsa på vänner och familj, att jag inte behöver stanna hemma.
Men det är faktiskt så att vi lever på min sambos lön.
Så här kommer min beskrivning av hur det gick till för mig och min föräldrapenning. Jag önskar ingen annan det här. Även om pengar inte är allt, så har det ändå varit avgörande för min kvalitet på min mammaledighet.
Min son är född i mars. Jag blev sjukskriven i november förra året. Då fick jag skicka in alla vanliga handlingar som försäkringskassan behöver ha för att kunna betala ut sjukpenning. Redan här blir det invecklat eftersom jag hade totalt 5 olika arbetsgivare räknat 1 år tillbaka. Så jag fick kontakta dem och få arbetsgivarintyg att skicka in till försäkringskassan. Kommer inte ihåg exakt men det tog flera månader innan försäkringskassan hade fått alla intyg och underlag att skicka ut besked att jag inte hade en skyddad SGI (sjukdomsgrundande inkomst) sen tidigare, och att dem därför hade räknat ut en ny.
Okej, där kom första slaget som en käft smäll.
Jag hade ju varit inskriven på arbetsförmedlingen sen flera år tillbaka då jag inte haft fast jobb och arbetat heltid?!
Det visar sig då, efter kontakt med arbetsförmedlingen att jag blivit felaktigt utskriven som arbetssökande under en period, utan min vetskap. Jag hade gått ur ett arbetsmarknads politiskt program, och då blivit helt avaktualiserad.
Andra käftsmällen. När en SGI beräknas, måste inkomsten vara från en arbetsgivare som varit stadigvarande i minst 6 månader. Där rök alltså i stort sett hela min inkomst.
Jag har överklagat hos försäkringskassan i två omgångar, nu ligger min tredje överklagan hos förvaltningsrätten. Jag har skickat in intyg från arbetsförmedlingen som säkerställer att jag var inskriven som aktivt arbetssökande, men det är gång på gång något nytt som ifrågasätts. Nu har jag fått ännu mer intyg från arbetsförmedlingen som ska stärka min inskrivning, dem ska jag posta imorgon. Och sen vänta ytterligare flera veckor på nytt besked.
Men i det här finns jag, och min familj som behöver pengar precis som alla andra.
Jag har inte gjort något fel, det här är någon annans misstag. Men jag blir offer, alltså jag får rota fram min offerkofta. Som jag får tvinga av mig när den kliar för mycket. För snart är det ett år sen jag arbetade och fick lön. Så mycket energi, tid och nedstämdhet för det här.
Och vem ber om ursäkt? Vem tar på sig ansvaret?
Ingen! Det här känns skevt.
Arbetsförmedlingen skyller på försäkringskassan och tvärt om.
Och det är min sambo som får trösta mig när jag blir så där jäkla piss ledsen.
Kärlek och yoga i all ära! Men vem är man egentligen utan sin ekonomiska tillgång? Ja, där sätts man på prov. Och har man barn så kämpar man, man ger inte upp.
Jag fyller år om två dagar. Jag skulle vilja, men skiter tyvärr i att ha kalas. Kanske kan jag köpa den där silkespyjamasen istället. I alla fall nästa månad.